Gästinlägg

Då jag nu har bott mer än 2 år i Dubai är det ibland svårt att sätta sig in hur det är att komma hit som turist då Dubai är min vardag. Jag bad därför en god vän som kom på besök att skriva lite om sin upplevelse efter 4 dagar här som turist. Tack för ditt inlägg Magdalena! (Mera information om Magdalena hittar ni här: http://www.magdalenasorensen.com/

Här följer hennes reseskildring:
Min familj sa Dubai, och jag sa nej. Ungefär. Jag såg för mig en näve blingbling utslängd i öken, ett slags arabisk kopia av Las Vegas, och kände ingen motivation att lämna mysiga skrivbordsStockholm för det. Men familj och nyfikenhet fick mig att kompromissa: fyra dagar kunde jag följa med.

Efter en oändlig rad gråtunga novemberdagar sätter vi oss på ett eftermiddagsflyg som tar oss direkt till Dubai. Det första som möter oss är en behaglig kvällsvärme, palmer, kvinnor i mörka kläder inklusive sjalar och män i vita kläder inklusive sjalar. Vi hamnar i Deira, en äldre del av Dubai som inte är så uppstyrd, snarare lite stökigt myllrig. På gatorna är det ett smörgåsbord av män och billiga affärer. Affärerna är öppna till 24, och männen stannar ute på gatan än längre. Det råder en uppfriskande avsaknad av västerländska turister, och i stället minglas det runt frukostbuffén på persiska och ryska. Det finns också inslag av arabiska och urdu, men det är främst på personalsidan. Servicen är den bästa tänkbara, det är som att vara på femstjärnigt hotell och hos vänner samtidigt. Frukostbuffén är i sig lika exotisk som gästerna: det bjuds på lammgryta, stekta ärtor och sötad äggröra. Sedan står hotellet för skjuts till och från stranden, och de skjutsar även till olika shoppingcenter på eftermiddagarna. Om man väljer att tillbringa eftermiddagen vid hotellets pool består bakgrundsmusiken av böneutrop.

Vi fascineras av de vitklädda herrarna och de svartklädda damerna, men folk är långt ifrån enhetligt klädda, och det verkar inte finnas någon direkt klädkod. Jag ser mycket som jag vill dokumentera, men tar det lite försiktigt med kameran. Förutom i öknen, dit vi åker i jeep för lite ”bumping and jumping”. Vi, eller i alla fall jag, skriker som på Gröna Lund när vi surfar på sanddynerna och vår chaufför ser nöjd ut. Sedan får jag för första gången sätta fötterna i ökensand, och det är lika underbart som en mjuk gräsmatta. Färgerna är otroliga, och att se ut över öknen ger samma överväldigande känsla som att se ut över havet. Fast i stället för båtar är det kameler som dyker upp lite då och då. Vi delar bil med bland annat en iransk kvinna, som precis som jag mår lite illa av det hysteriska ökenracet. Vi blir båda lite förvånande: i Teheran är det minusgrader och snö, i det Stockholm vi lämnade var det nästan 10 plusgrader och regn.

En annan hisnande upplevelse är Emirates mall, dit vi åker med den nya tunnelbanan som går ovan jord. Det som får oss att tappa hakan är inte utbud, priser, besökare eller design, det är som att vara i vilken nordamerikansk mall som helst (vilket i och för sig kanske är lite förvånande med tanke på hur långt borta från Nordamerika vi är), utan den del av köpcentret där termometern visar -3°C och folk är i full färd att åka skidor och pulka. Men egentligen är det kanske inte konstigare än våra palmdekorerade inomhusbassänger. Det är roligt att få se detta, och få möjligheten att handla i mina franska och amerikanska favoritaffärer (vilket jag i och för sig inte gjorde), men jag uppskattar besöket på det mindre och lokalare varuhuset mer. Hotellet skjutsar oss dit, och när de ska hämta oss görs ett allanrop på persiska. Inte varje dag man blir efterlyst på ett varuhus på persiska.

Under mina fyra dagar hinner jag bli tagen för både iranier och ryska ett antal gånger, något som också hör till ovanligheterna.

Mitt allmänna intryck av staden påminner lite om det jag har av USA, eller kanske är det myten om USA eller ett svunnet USA. En plats med en tonårings framtidstro där man bygger som om byggnader inte kunde falla, dit man vallfärdar från andra länder, både lyxlirare och de som behöver fylla ut hushållskassan. Jag gillar den positiva och behagliga stämningen i Dubai. Man skulle kunna kalla staden för kulturlös och konstlad, men det är inte det intryck som människorna ger mig. Jag möter mycket humor och öppenhet, och det är med ett lyckligt leende som jag lämnar Dubai. Inte för att de fyra dagarna är över, utan för att jag fick uppleva dem.